I helgen avgjordes RCFFC Nordic eller "The Competition Formerly known as Crossfit SM 2012" i Sätrahallen med runt 300 deltagare.
I år var jag formellt "arbetslös" under tävlingen vilket i efterhand känns ganska bra med tanke på ryggen och att jag behövde hantera min rehabträning också. Sen var det intressant att kunna se och reflektera i lugn och ro.
I år var tävlingsytan mycket tightare och jag uppfattade det som mer publikvänligt och lättare att följa för de som inte är helt insnöade på det vi gör.
När passen släpptes tidigare i veckan framkom en del kritik att det var för mycket tyngdlyftning och att bara stora starka atleter skulle gynnas. Att det var mycket tid för atleterna vid skivstången kan man ju inte förneka och det var definitivt en programmering som inte gynnade mindre atleter, men det jag ändå tyckte visade sig var att teknik och självkännedom var nästan mest avgörande för att kunna leverera utan att gå in i väggen. Det bjöds på sjukt imponerande prestationer under helgen och det sattes nya personbästa i parti och minut och stuntdals med galna ökningar.
Från ett "insnöat" perspektiv hade det dock varit roligt att se något mer element av gymnastik/bodyweight under lördagen där man inte automagiskt straffades av bristande lyft.
Poängbedömningen kördes i enlighet med tidigare Games där poäng utdelades baserat på placering i varje gren så ju lägre poäng desto bättre. Den typen av poängräkning har visat sig att ge ganska rättvisande resultat i en större skala men med såpass få workouts kan enskilda events slå extremt hårt. Det finns mycket matnyttlig läsning om detta på CFG Analysis som analyserat Games 2012.
Detta bevisades under helgen när Númi slutade 7'a efter att ha vunnit alla event (och därmed antagligen tystade några kritiker om att detta bara var "styrkelyftarnas tävling") utom marklyftsstegen där han hamnade på 75'e plats.
Nu kan man iofs å ena sidan argumentera att eftersom vi nu hävdar att vi förordar mångsidighet och kill your goats så ska man straffas hårt poängmässigt om man har en så hög variation i sina färdigheter. Å andra sidan kan det ses som märkligt att en enda enskild gren ska ha såpass stor inverkan på slutresultatet.
Det finns goda argument för båda sidor, men klart är att jag anser (efter att ha tillbringat lite tid med statistiken och metoderna kring olika scoringsystem) att det rent placeringsbaserade scoringsystemet utan någon relativ viktning är ganska trubbigt och inte helt optimalt - särskilt vid tävlingar med relativt få event där inte poängskalan har en chans att normaliseras. Helgens pass var förvisso viktade sinsemellan och jag tror systemet funkat bättre om vi dubblat antalet workouts men på 5 stycken blir fönstret ganska tight.
Mike(?) har gjort en helt fantastisk analys från Open och jämför även olika scoringsystem (LÄS DEN!) där jag tycker att Z-Scoring känns som det mest logiska där du har en avvikelseskala och poängbedöms baserat på hur långt från snittet du ligger, dvs högre score om du vinner med stor marginal gentemot övriga och det tycker jag på något sätt känns ganska logiskt. Då är det inte längre så att en enskild burpee kan innebära 10 placeringar i listan.
En förenklad modell av denna är Quartile Scoring som ger näranog samma resultat och kan beskrivas som:
Score = (x-m)/R
x = Atletens resultat
m = medelresultat i heatet
R = Differensen mellan 75'e och 25'e procentens resultat
Jag är lite sugen på att ta testa att köra lite av de svenska resultaten genom den och se vad som händer och se vad den ger för alternativ bild av verkligheten. Nackdelen med den är att Scoren lätt blir lite märklig med en massa decimaler (men man kan ju alltid höja en tiopotens för att städa) samt att den kanske inte är 100% publikvänlig eftersom man inte kan förutse att "om XXX vinner heatet så..." utan scoren blir en fråga om hur mycket man skiljer sig från normen.
Så - nu när jag hoppas att ni kollat på länkarna, accepterat er "Inner Geek Self" och helt och fullt köpt in er på en bättre scoringmodell så är det dags för lite bilder. Tyvärr blev det inte mycket lyckat från pocketkameran och de flesta fick slängas pga oskärpa.
I år var jag formellt "arbetslös" under tävlingen vilket i efterhand känns ganska bra med tanke på ryggen och att jag behövde hantera min rehabträning också. Sen var det intressant att kunna se och reflektera i lugn och ro.
I år var tävlingsytan mycket tightare och jag uppfattade det som mer publikvänligt och lättare att följa för de som inte är helt insnöade på det vi gör.
När passen släpptes tidigare i veckan framkom en del kritik att det var för mycket tyngdlyftning och att bara stora starka atleter skulle gynnas. Att det var mycket tid för atleterna vid skivstången kan man ju inte förneka och det var definitivt en programmering som inte gynnade mindre atleter, men det jag ändå tyckte visade sig var att teknik och självkännedom var nästan mest avgörande för att kunna leverera utan att gå in i väggen. Det bjöds på sjukt imponerande prestationer under helgen och det sattes nya personbästa i parti och minut och stuntdals med galna ökningar.
Från ett "insnöat" perspektiv hade det dock varit roligt att se något mer element av gymnastik/bodyweight under lördagen där man inte automagiskt straffades av bristande lyft.
Poängbedömningen kördes i enlighet med tidigare Games där poäng utdelades baserat på placering i varje gren så ju lägre poäng desto bättre. Den typen av poängräkning har visat sig att ge ganska rättvisande resultat i en större skala men med såpass få workouts kan enskilda events slå extremt hårt. Det finns mycket matnyttlig läsning om detta på CFG Analysis som analyserat Games 2012.
Detta bevisades under helgen när Númi slutade 7'a efter att ha vunnit alla event (och därmed antagligen tystade några kritiker om att detta bara var "styrkelyftarnas tävling") utom marklyftsstegen där han hamnade på 75'e plats.
Nu kan man iofs å ena sidan argumentera att eftersom vi nu hävdar att vi förordar mångsidighet och kill your goats så ska man straffas hårt poängmässigt om man har en så hög variation i sina färdigheter. Å andra sidan kan det ses som märkligt att en enda enskild gren ska ha såpass stor inverkan på slutresultatet.
Det finns goda argument för båda sidor, men klart är att jag anser (efter att ha tillbringat lite tid med statistiken och metoderna kring olika scoringsystem) att det rent placeringsbaserade scoringsystemet utan någon relativ viktning är ganska trubbigt och inte helt optimalt - särskilt vid tävlingar med relativt få event där inte poängskalan har en chans att normaliseras. Helgens pass var förvisso viktade sinsemellan och jag tror systemet funkat bättre om vi dubblat antalet workouts men på 5 stycken blir fönstret ganska tight.
Mike(?) har gjort en helt fantastisk analys från Open och jämför även olika scoringsystem (LÄS DEN!) där jag tycker att Z-Scoring känns som det mest logiska där du har en avvikelseskala och poängbedöms baserat på hur långt från snittet du ligger, dvs högre score om du vinner med stor marginal gentemot övriga och det tycker jag på något sätt känns ganska logiskt. Då är det inte längre så att en enskild burpee kan innebära 10 placeringar i listan.
En förenklad modell av denna är Quartile Scoring som ger näranog samma resultat och kan beskrivas som:
Score = (x-m)/R
x = Atletens resultat
m = medelresultat i heatet
R = Differensen mellan 75'e och 25'e procentens resultat
Jag är lite sugen på att ta testa att köra lite av de svenska resultaten genom den och se vad som händer och se vad den ger för alternativ bild av verkligheten. Nackdelen med den är att Scoren lätt blir lite märklig med en massa decimaler (men man kan ju alltid höja en tiopotens för att städa) samt att den kanske inte är 100% publikvänlig eftersom man inte kan förutse att "om XXX vinner heatet så..." utan scoren blir en fråga om hur mycket man skiljer sig från normen.
Så - nu när jag hoppas att ni kollat på länkarna, accepterat er "Inner Geek Self" och helt och fullt köpt in er på en bättre scoringmodell så är det dags för lite bilder. Tyvärr blev det inte mycket lyckat från pocketkameran och de flesta fick slängas pga oskärpa.
 |
| Snabba funktionärer som såg till att allt flöt |
 |
| Glad Björk efter vinsten i Snatch Fran |
 |
| Atleter i väntan på intåg på arenan |
 |
| Masters 40-49 Bronsmedaljör Fredrik under finalen |
 |
| Númis avslutande slakt av finalheatet |
 |
| Utsikten från managementhyllan |
