fredag 26 november 2010

En uppenbarelse

Ibland vänjer man sig in med att göra dumma saker väldigt effektivt. Några till den milda grad att man ser dem som något helt normalt och inte ens tänker på att det kanske skulle gå att göra annorlunda eller bättre.

Och med "man" så menar jag självklart "jag".. Jag är tydligen en naturbegåvning på att sätta krokben för mig själv.

Idag var jag inne på CFN för ett PT-pass med Rickard för att försöka dechiffrera vad jag har nån typ av fallenhet för och var de huvudsakliga bristerna ligger. Inte helt oväntat landade bristerna inom rörlighet, teknik och "inkopplingen av mittpartiet". Jag ska nu ta mina sex veckors ledighet mellan jobb och göra mitt bästa för att nöta, nöta, nöta.

Men det var ganska förväntade pekpinnar. Jag hade dock inte reflekterat över att min generella teknik var såpass dålig tidigare, men jag håller helt med i resonemanget.

Däremot tyckte jag inte att jag fått så bra utdelning på mina stretchar hittills så vi testade både lite stretchövningar och komplex med stång och här dök det upp lite oväntade "eyeopeners".

Jag har tydligen - i alla år - helt missuppfattat hur man stretchar till den nivå att jag tror att jag gör rätt. Jag har ju gjort rörelserna och "känt stretchen".. ehh
Den lilla detalj jag tydligen missat är att man ska SLAPPNA AV när man stretchar och inte HÅLLA EMOT!
All min stretch har ju varit nån typ av statisk belastning i ytterläge, och det blir man ju inte särskilt mycket rörligare av!

Samma sak när vi testade rackning som jag svurit mig blå över att inte få till. Om jag ger fan i att spänna axlarna så trillar ju stången nästan ner i ett korrekt rack redan nu. Från min absoluta "hit men inte längre"-punkt i rackstretchen, kunde jag plötsligt höja armbågarna nästan en decimeter när jag slappnade av i rätt muskler.

Ibland förvånar jag tillochmed mig själv över hur dum jag kan vara. Lesson learned - nu ska jag bara minnas den också...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar