Crossfit, Skador och Ansvar

Ibland blir jag så sjukt trött...

Trött på folk som förutätter saker utan att veta vad de pratar om, accepterar utan att ifrågasätta och förlitar sig på hörsägen och tredjehandsuppgifter som sanningar.

Senaste veckan har jag (återigen) fått en massa kommentarer om att min skada givetvis beror på att "Crossfit är farligt och skadligt för kroppen" och att allt alltid handlar om max effort utan kontroll.

Jag har fått höra anekdoter om hur personers PT's, Kiropraktorer, Naprapater och Självutnämnda experter (*host* Colting *host*) förklarat hur dålig träningsformen är och hur många patienter de får in som skadat sig via "Crossfit". 

Allt detta utan att nödvändigtvis ens veta vad Crossfit som träningsform idag faktiskt handlar om eller om den (förmodat) skadade personen i fråga ens kört det i kontrollerad form eller bara är en youtube-wannabe.

Väldigt få verkar ställa sig själva några frågor om underliggande kunskap, bakgrund, kritiskt tänkande eller personligt ansvar och hur det kan ha påverkat situationen. Att reflektera över det otänkbara att personer kanske får ta ansvar för sina egna handlingar och att det inte alltid finns en extern syndabock att skylla på. 

Hemska tanke! Ett näranog hädiskt tankesätt i trygghetsnarkomanins land.

För min egen del har jag alltid varit skadebenägen och min smala lycka är väl att jag varit ganska stryktålig och haft relativt gott läkekött. Något som tyvärr försämras med åren.

I (och strax utanför) skidbackarna har jag skadat leder och brutit lite varierade ben, sannolikt dragit på mig ett flertal odiagnosticerade hjärnskakningar i cykel/klättring/snowboardolyckor och tillochmed skurit upp halva hälen på en startpall i ett badhus. I någon enstaka av dessa olyckor kanske jag skulle kunnat se att utomstående haft en viss inverkan och skuld men majoriteten av dem är utan tvekan mitt eget fel.

Jag har aldrig haft en naturlig fallenhet för sport i någon form och borde väl i ärlighetens namn snarast fått ett "närvarande" snarare än "deltagit" (och än mindre ett betyg) i skolgymnastiken om den distinktionen funnits.

Min enda talang i någon typ av idrottsliga sammanhang är min envishet och mitt "pannben" och det är inte alltid något positivt.

De allra flesta av mina skador hittills kan härledas till att jag helt enkelt inte lyssnat på kroppens varningssignaler utan pushat för hårt, för länge eller för tidigt. Tragiskt nog har det inte ens alltid varit omedvetet utan ibland på ren trotsighet - mot bättre vetande i någon missriktad "Mind over Matter-Mentalitet". 

Om jag tagit ett djupt andetag och tänkt efter hade jag nog i samtliga fall vetat om att jag kanske borde ta det lugnare, skala ned eller tillochmed bryta för dagen. Men så sitter pannbensdjävulen på ena axeln och övertygar mig om att köra vidare. Även om tekniken börjar försämras kan jag nog avsluta på ren vilja... Bara lite till, det är så nära nu...

När det gäller min tid inom Crossfit har jag definitivt ådragit mig några av mina jobbigare skador. En avsliten hälsena, Muskelbristning i hamstrings, Diskbråck och problem med en axel.

• Alla dessa skador har inträffat under Crossfit-träning.
• Ingen av dem kan skyllas på Crossfit som träningsform.

Däremot kan alla härledas till mina egna dåliga beslut; att jag inte lyssnat på råd från de som vet bättre (ex träningsförbudet jag fick av instruktörerna på Nordic) eller lyssnat på min kropp när den börjat säga ifrån och där jag inte brutit pass förrän jag blivit tillsagd. 

Jag får ta fullt eget ansvar för min nuvarande situation.
Vart skulle ansvaret annars ligga?
Logiskt resonerat kan jag bara lägga skulden på någon annan om jag omyndigförklarar mig själv fullständigt och hävdar att jag saknar förmågan till egna beslut.

Jag skulle knappast ha skadat mig mindre om jag kört löpning, innebandy, cykel eller klassisk gymträning och att tro något annorlunda vore naivt.

Andra träningsformer hade kanske inneburit andra typer av skador men min binära approach hade varit densamma, pannbenet sitter där det sitter och därmed också min skadebenägenhet samt mitt ansvar för det eventuella resultatet.

Givetvis finns det stor skaderisk om du försöker imitera Speallers Youtubeklipp på 106 pullups eller än värre tar lärdom av någon självutnämnd expert på nätet. Källkritik är en nödvändighet!

Jag hoppas att ingen normalt skulle ha det dåliga omdömet att döma ut en hel företeelse baserat på youtube som enda informationskälla, men just här verkar det vara populärt.

Har du - liksom jag - en minst sagt bristande träningsbakgrund med matchande taskig kinetisk intelligens mångdubblas risken för felaktiga rörelsemönster, överträning och skador.

Om du då ignorerar dina grundförutsättningar och dessutom alla varningssignaler så kan jag bara säga "Välkommen till min värld av Rehab!"

Som jag ser det kan dina instruktörer och din omgivning endast råda dig vad du bör eller inte bör göra och hur, men hur du sen applicerar den kunskapen på din egen situation är faktiskt ditt eget ansvar och ingen annans.

• Tycker du inte att du får tillräckliga instruktioner: Fråga!
• Är du osäker på något eller har latenta skador: Informera och Säg till!
• Känner du att att du fått nog: Avbryt själv! Ingen kommer stoppa dig för att du grimaserar!
• Saknar du trots allt detta förtroende för din instruktör: Byt!

Det är extremt lätt att bli fartblind och att du jämför dig med din granne på pullupräcket. När adrenalinet sprutar och klockan tickar är det svårt att minnas att du är 15 år äldre, 20 kg tyngre och att ni kanske inte skött era kroppar på samma sätt genom åren.

I bästa fall gör du visuella tekniska missar som din instruktör kan se och korrigera eller stoppa dig, men bara du själv kan avgöra var gränsen går mellen obehag av anstränging och smärta på grund av förestående skada.

Själv är jag bättre tränad nu vid 41 än jag var vid 30, nuvarande skador till trots.

Jag kommer nödvändigtvis inte vara i bättre form i december i år än jag är idag, men målet är att vara i mitt livs form vid 45 och kunna se tillbaka på mina framsteg jämfört med där jag är idag.

Sen har jag förhoppningar på att kunna göra samma tillbakablick vid 50.

Förutsättningen för att det ska inträffa är dock att jag skyndar långsamt i vissa avseenden och prioriterar kvalitet framför kvantitet.

Att inte låta den kortsiktiga prestationshetsen ta överhanden och att jag lyssnar  - mer på mina coacher och på min kropp och mindre på prestationsångesten i bakhuvudet.

To live to fight/train another day!