Rehab är definitivt mycket mer en mental prövning än något annat.
Det går tydligen "snabbt framåt" får jag höra eftersom jag redan har fått progressioner i övningarna men det ska ju jämföras med var jag började (eller "började om" kanske är mer korrekt).
Dagliga stabiliseringsövningar för djup mag/ryggmuskulatur plus Jowsey-dansande och träningsprogram för att iallafall hålla de större muskelgrupperna aktiva.
Däremot är det ju inte direkt nån intensitet utan snarare raka motsatsen och jag mer tränar i sengångartempo.
Med andra ord är den stora utmaningen att uppbåda "träningsglädje" när det inte känns som om man riktigt tränar. Jag saknar verkligen att få lyfta tungt, kämpa mot lite blodsmak i munnen och "vara med på riktigt" men förhoppningen är ju som sagt att tålamod nu ska göra att jag kan komma tillbaka starkare och snabbare. Frågan är bara när...
En intressant upplevelse var däremot tre set av 12 reps bänkpress med tom stång - men tempostyrt till 5121. De sista repetitionerna kändes - trots den obefintliga vikten. Time under Tension - Sloth Style!
Den tyngsta vikt jag lyft på en månad är nu überkontrollerade marklyft med 28kg kettlebell. Insåg dock efteråt att jag hämtade en 24'a och en 28'a i samma vända (en i varje hand) för att sedan bara använda en åt gången för själva träning. Aningen absurd situation...
På den stora plussidan är att smärtan i rygg/höft verkar klinga av även om den inte är helt borta än. Jag är fortfarande fascinerad av att man kan få sånt pseudopåslag trots att jag egentligen inte är "skadad".
Lite deppigt dock att inte kunna få vara med och leka i Open som börjar i veckan, men jag får väl nöja mig med att köra domarspåret i år.
Det går tydligen "snabbt framåt" får jag höra eftersom jag redan har fått progressioner i övningarna men det ska ju jämföras med var jag började (eller "började om" kanske är mer korrekt).
Dagliga stabiliseringsövningar för djup mag/ryggmuskulatur plus Jowsey-dansande och träningsprogram för att iallafall hålla de större muskelgrupperna aktiva.
Däremot är det ju inte direkt nån intensitet utan snarare raka motsatsen och jag mer tränar i sengångartempo.
Med andra ord är den stora utmaningen att uppbåda "träningsglädje" när det inte känns som om man riktigt tränar. Jag saknar verkligen att få lyfta tungt, kämpa mot lite blodsmak i munnen och "vara med på riktigt" men förhoppningen är ju som sagt att tålamod nu ska göra att jag kan komma tillbaka starkare och snabbare. Frågan är bara när...
En intressant upplevelse var däremot tre set av 12 reps bänkpress med tom stång - men tempostyrt till 5121. De sista repetitionerna kändes - trots den obefintliga vikten. Time under Tension - Sloth Style!
Den tyngsta vikt jag lyft på en månad är nu überkontrollerade marklyft med 28kg kettlebell. Insåg dock efteråt att jag hämtade en 24'a och en 28'a i samma vända (en i varje hand) för att sedan bara använda en åt gången för själva träning. Aningen absurd situation...
På den stora plussidan är att smärtan i rygg/höft verkar klinga av även om den inte är helt borta än. Jag är fortfarande fascinerad av att man kan få sånt pseudopåslag trots att jag egentligen inte är "skadad".
Lite deppigt dock att inte kunna få vara med och leka i Open som börjar i veckan, men jag får väl nöja mig med att köra domarspåret i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar