Ironi är helt klart underskattat - även när den gör ont. I början av juni skrev jag ett inlägg som jag aldrig lyckades posta och i enlighet med Bloggers oklara logik fanns det inte kvar som draft för att sedan poppa upp ur det blå nån vecka senare.
Ironin i det hela var att jag skrev inlägget precis innan jag åkte till Egypten efter att ha haft en coach-session med Martin och Mads där vi kom fram till att kroppen verkade vara hel, allt verkade funka som det skulle och att jag skulle börja köra lite tuffare. Planen var några sessioner OLY för att säkerställa tekniken och sen skulle det bli åka av...
Som synes i de senaste inläggen blev det inget av med det planerade rallyt utan snarare träningsmässig färdtjänst... Frustrerande och surt som det må vara kan jag inte undgå att se den vassa ironin i att jag trott jag "fattat det" men återigen missat en inte helt oväsentlig del i att få en frisk och fungerande kropp.
Kopplingen mellan Hjärna och Kropp - psyke och fysik!
Jag har varit fokuserad på att lyssna på kroppen senaste året, varit duktig och brytit i tid när det känns fel etc så jag har helt missat det faktum att du är f-n så mycket mer skadebenägen om du inte har dina små grå organiserade på led och med på tåget när du går in i boxen. Jag kände mig ju fysiskt ok (om än lite trött) veckan efter resan men var däremot fullständigt mentalt slutkörd efter en galen arbetsinsats på kontoret. Det resulterade i de fysiska men som jag fortfarande sliter med i form av spontankrampande och stelhet i musklerna i höften och ryggen. I efter hand kan jag till viss del förstå varför det gick som det gick (igen) men när jag satt mitt uppe i det var tunnelseendet på max.
Så den nya lärdomen är att ta det försiktigt och träna med extra eftertanke om man är mentalt slutkörd även om kroppen känns OK. Att motstå frestelsen att avreagera sig med ett tufft pass efter jobbet och istället fokusera på rörlighet och lätt teknik när hjärnan inte är helt med.
Som vanligt så är det väl bara att bita ihop och börja om på den nivå jag är på just nu och påminna mig om detta:
Så - för att bjuda på lite galghumor och cynisk ironi så kommer här nedanför inlägget jag skrev i början av juni Read'em and laugh!
Det kan vara din bästa träningsinvestering nånsin!!
Detta kanske låter fullständigt idiotiskt och givetvis är det så vid en första anblick men på andra sidan spegeln finns det lite mer att utforska. Nu har jag funderat lite igen så Buckle your seatbelt Dorothy, 'cause Kansas is going bye bye!
Det är nu sisådär 4,5 år sen jag kom i kontakt med Crossft första gången och tre år sen jag började på Nordic. Det har också gått ett drygt år sen mitt diskbråck och fyra månader sen setbacken med höften och för en tjurskalle som jag så kan jag nog säga att jag lärt mig mer på det senaste året (eller egentligen halvåret) än resten av tiden sammantaget.
Inte för att informationen inte funnits där men jag har bara varit mottaglig till en viss nivå men poletten fastnade nånstans halvvägs.
Som de flesta nybörjare gjorde jag stora framsteg blandat med mindre bakslag i form av perioder av lite överträning, nån sträckning, lite trilskande axlar/knän etc men inget som man inte vilade/foamrollade bort. Jag räknade kallt med att kroppen skulle anpassa sig om jag pressade igenom och inte gnällde så mycket och vilade då och då.
Gällande diskbråcket resonerade jag så att jag slarvat i kombination med att vara slutkörd i kroppen, men jag tänkte inte för ett ögonblick på att sättet jag tränat på inte var i synk med min fysiska förmåga som helhet sett. Jag hade förvisso styrkan att köra många pass Rx, men saknade teknisk bas och även "autonom stabilitet" vilket innebar att jag överkompenserade med större muskelgrupper vilket gav mig mycket mindre säkerhetsmarginaler. Ingen bra kombo!!
De senaste månaderna tror jag faktiskt att jag äntligen hörde ljudet av poletten nå botten. Äntligen börjar jag förstå när jag ska slå av på takten INNAN det smäller. Jag har flera coacher som samarbetar för att hjälpa mig att "jämna ut" kroppen och jag hålls ansvarig för mina egna initiativ. Lite "Lyxfällan" över det hela, men precis vad jag behövt - My mind (used to) write checks my body can't cash..
Jag kan se det positiva med skadan nu i det faktum att den tvingat mig till en bättre förståelse och distans till det vi gör. Även om det inte är lika sexigt att köra supporting exercises som att jaga ett nytt PB på Fran så vet jag att det är värt det i längden. Och det blir mer värt det ju längre åren går med tanke på att det kommer en dag när du var någon som levde för länge sen.
Det finns säkert många som klarar att nå samma insikt utan att det ska bankas in med våld, men jag trodde verkligen att jag fattat så många gånger för att sen glömma det som jag inte var sugen på för dagen.
Om man lär sig falla tidigt lär man sig förhoppningsvis att minimera den negativa effekten av fallet. Att missa detta kan vara baksidan av att vara en naturbegåvning eller - som i mitt fall - ha lite för "långsamma poletter".
Jag har funderat på detta under de senaste 2 veckorna och som av en slump skrev Chrille häromdagen både vältajmat och insiktsfullt om just träning, hälsa och självinsikt. Bra läsning som ni inte bör missa!
Ironin i det hela var att jag skrev inlägget precis innan jag åkte till Egypten efter att ha haft en coach-session med Martin och Mads där vi kom fram till att kroppen verkade vara hel, allt verkade funka som det skulle och att jag skulle börja köra lite tuffare. Planen var några sessioner OLY för att säkerställa tekniken och sen skulle det bli åka av...
Som synes i de senaste inläggen blev det inget av med det planerade rallyt utan snarare träningsmässig färdtjänst... Frustrerande och surt som det må vara kan jag inte undgå att se den vassa ironin i att jag trott jag "fattat det" men återigen missat en inte helt oväsentlig del i att få en frisk och fungerande kropp.
Kopplingen mellan Hjärna och Kropp - psyke och fysik!
Jag har varit fokuserad på att lyssna på kroppen senaste året, varit duktig och brytit i tid när det känns fel etc så jag har helt missat det faktum att du är f-n så mycket mer skadebenägen om du inte har dina små grå organiserade på led och med på tåget när du går in i boxen. Jag kände mig ju fysiskt ok (om än lite trött) veckan efter resan men var däremot fullständigt mentalt slutkörd efter en galen arbetsinsats på kontoret. Det resulterade i de fysiska men som jag fortfarande sliter med i form av spontankrampande och stelhet i musklerna i höften och ryggen. I efter hand kan jag till viss del förstå varför det gick som det gick (igen) men när jag satt mitt uppe i det var tunnelseendet på max.
Så den nya lärdomen är att ta det försiktigt och träna med extra eftertanke om man är mentalt slutkörd även om kroppen känns OK. Att motstå frestelsen att avreagera sig med ett tufft pass efter jobbet och istället fokusera på rörlighet och lätt teknik när hjärnan inte är helt med.
Som vanligt så är det väl bara att bita ihop och börja om på den nivå jag är på just nu och påminna mig om detta:
Så - för att bjuda på lite galghumor och cynisk ironi så kommer här nedanför inlägget jag skrev i början av juni Read'em and laugh!
Se till att skada dig - snabbt och ordentligt!
Ingen liten sträckning eller bristning som du kan vila bort utan nåt som faktiskt kräver vård och ruckar din världsbild lite!Det kan vara din bästa träningsinvestering nånsin!!
Detta kanske låter fullständigt idiotiskt och givetvis är det så vid en första anblick men på andra sidan spegeln finns det lite mer att utforska. Nu har jag funderat lite igen så Buckle your seatbelt Dorothy, 'cause Kansas is going bye bye!
Det är nu sisådär 4,5 år sen jag kom i kontakt med Crossft första gången och tre år sen jag började på Nordic. Det har också gått ett drygt år sen mitt diskbråck och fyra månader sen setbacken med höften och för en tjurskalle som jag så kan jag nog säga att jag lärt mig mer på det senaste året (eller egentligen halvåret) än resten av tiden sammantaget.
Inte för att informationen inte funnits där men jag har bara varit mottaglig till en viss nivå men poletten fastnade nånstans halvvägs.
Som de flesta nybörjare gjorde jag stora framsteg blandat med mindre bakslag i form av perioder av lite överträning, nån sträckning, lite trilskande axlar/knän etc men inget som man inte vilade/foamrollade bort. Jag räknade kallt med att kroppen skulle anpassa sig om jag pressade igenom och inte gnällde så mycket och vilade då och då.
Gällande diskbråcket resonerade jag så att jag slarvat i kombination med att vara slutkörd i kroppen, men jag tänkte inte för ett ögonblick på att sättet jag tränat på inte var i synk med min fysiska förmåga som helhet sett. Jag hade förvisso styrkan att köra många pass Rx, men saknade teknisk bas och även "autonom stabilitet" vilket innebar att jag överkompenserade med större muskelgrupper vilket gav mig mycket mindre säkerhetsmarginaler. Ingen bra kombo!!
De senaste månaderna tror jag faktiskt att jag äntligen hörde ljudet av poletten nå botten. Äntligen börjar jag förstå när jag ska slå av på takten INNAN det smäller. Jag har flera coacher som samarbetar för att hjälpa mig att "jämna ut" kroppen och jag hålls ansvarig för mina egna initiativ. Lite "Lyxfällan" över det hela, men precis vad jag behövt - My mind (used to) write checks my body can't cash..
Jag kan se det positiva med skadan nu i det faktum att den tvingat mig till en bättre förståelse och distans till det vi gör. Även om det inte är lika sexigt att köra supporting exercises som att jaga ett nytt PB på Fran så vet jag att det är värt det i längden. Och det blir mer värt det ju längre åren går med tanke på att det kommer en dag när du var någon som levde för länge sen.
Det finns säkert många som klarar att nå samma insikt utan att det ska bankas in med våld, men jag trodde verkligen att jag fattat så många gånger för att sen glömma det som jag inte var sugen på för dagen.
Om man lär sig falla tidigt lär man sig förhoppningsvis att minimera den negativa effekten av fallet. Att missa detta kan vara baksidan av att vara en naturbegåvning eller - som i mitt fall - ha lite för "långsamma poletter".
Jag har funderat på detta under de senaste 2 veckorna och som av en slump skrev Chrille häromdagen både vältajmat och insiktsfullt om just träning, hälsa och självinsikt. Bra läsning som ni inte bör missa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar